Gula Kallblod - Norrlands Nya Guld !

I dag har vi flera gula hingstar i kallblodsaveln och det gula kallblodet vinner mark igen. Många uppskattar de vackra nyanser som anlaget skapar, allt ifrån helt vita till mörkt chokladfärgade hästar.

Det gula anlaget är intressant på flera sätt. Anlaget bleker hästens röda färg, men har liten inverkan på svart pigment. Det medför att hästar som i grunden är fuxar och bruna hästar påverkas mycket i färgen och det är vanligtvis lätt att urskilja om de bär på gulanlag.
Den gulsvarta och gulsvartbruna hästen kan däremot vara oerhört svårt att med ögat särskilja från en svart, svartbrun eller mörkbrun.
Men det är inte bara hårremmen som bleks, utan även huden blir något ljusare. Detta är tydligast på en isabell, som egentligen är en fux med gulanlag. Blekningen kan vara till god hjälp när man misstänker att ett föl efter en gulbrun förälder skulle kunna vara gulsvart. Huden under t.ex svansen och runt könsorganen är ljusare än på ett föl som kommer att bli mörkbrunt eller svart. Detsamma gäller även ögonfärgen.

Hästar som har gulanlag har i allmänhet ljusare bruna ögon än den som inte bär på gulanlag. Vissa hästar, som t.ex Brännapål, har ljust bärnstensfärgade ögon. Även färgen på hovarna reduceras, men det kan i många fall vara svårare att se med blotta ögat.

Ljusgulbrun, e: Brännapål ue: Bork Rigel Foto: Jenny Woldert Notera att med den här stammen fanns chansen att han kunde ha blivit pärlvit.

Gulanlagets nedärvning

Gulanlaget är vad man kallar ofullständigt dominant.

Det betyder att det ger sig ett visst uttryck om hästen har en enkel uppsättning av anlaget, och det tar sig ett annat uttryck om hästen har dubbla anlag. Det vill säga en häst med ett gulanlag bleks lite grann – t.ex brun häst blir gulbrun. Dubbla anlag däremot bleker hästen så mycket att den blir vit med blå ögon och det är omöjligt att med ögat avgöra hästens standardfärg.

Till skillnad från alla andra dominanta färganlag, kan vi tydligt se på hästen om den har ett eller två gulanlag. Det kan vara bra att ha detta i åtanke när du parar exempelvis två gulbruna, annars får du en riktig överraskning när det kommer ut en helvit fölunge med skär nos och blå ögon. Men det är precis så som gulanlaget fungerar.

Parar du två hästar med gulanlag har du 25 % chans att du får en vitfödd. Parar du en gul med en icke gul häst har du statistiskt sätt 50 % chans att fölet får gulanlag. Exakt vilken färg det får, gulbrun, isabell eller gulsvart, påverkas av vilka standardfärger som föräldrarna har och nedärver till fölet. En gul häst har alltså alltid minst en gul förälder.

Vid registrering av föl från föräldrar med gulanlag finns det därför anledning att vara särskilt uppmärksam på färgen. Tyvärr ser vi många felregistreringar av färg. Denna problematik finns även åt andra hållet och vi har exempel på hästar som registrerats som isabeller, trots att det inte finns några gula hästar i härstamningen.

Gulbrun Foto: Anna Berglund

Gulbrun, e: Röste Bo u: Linsi Foto: H-E Uhlin Här syns det tydligt sotning på halsen och att huvudet typiskt är ljusare än kroppen

Ljusgulbrun, e: Elding ue: Atom Vinter Foto: H-E Uhlin

Gulbrun - samma som Bork

Gulbruna kallblod benämns ofta bork, vilket är en äldre term som nu verkar ha blivit populär igen bland kallblodstravarna. Bork kommer från norskans borket och på norska betyder bork bark, eller mer specifikt björkbark.

Den officiella, moderna svenska benämningen är gulbrun och det är olyckligt att vi i stamboken använder flera olika benämningar för samma färg. Även om gulbruna hästar kan se mycket olika ut är det i stamboken ingen åtskillnad mellan gulbrun och bork.
Ibland ser vi även gulblack användas för en gulbrun häst, kanske för att de som registrerade tyckte sig finna att hästen hade en ål.

Det är nämligen inte ovanligt att gulbruna hästar har ål, men det är inte som hos blacken där alla har ål. Den gulbruna hästens ål är svagare och ofta finns den bara vissa tider på året. Även benämningar som gråbrun återfinns i pass hos gulbruna kallblod.

Om vi tycker att den bruna hästen förekommer i många nyanser, blir paletten ännu större när gulanlaget kommer med i spelet. Det är alltså hästens standardfärg och nyansen på denna som sätter tonen och uttrycket på den gulbruna hästen.

Gulbruna hästar brukar delas in i ljust gulbrun, gulbrun och mörkt gulbrun. När hästen i grunden är ljust brun, så bleks den ljusbruna färgen så att hästen blir i stort sätt gräddvit i hårremmen. Eftersom anlaget inte påverkar svart nämnvärt behåller hästen sina svarta ben, man och svans. Intrycket är vackert och nästan lite magiskt med en vit häst med svart man och svans.

Atom Vinter var en hingst som lämnade flera ljust gulbruna hästar av det här slaget. På Auros kan vi se att även Brännapål bidrar med denna vackra färg. De här hästarna brukar växla mellan nästan vita och varmt gräddgula över årstiderna.

Gulbrun Foto: Harriet Åberg

Mörk Gulbrun Foto: Annelie Ek

Den mellanbruna hästen får den typiska gulbruna nyansen. Ju mörkare brun, desto gulare ton, ju rödare grundton, desto mer guldfärgad blir den gulbruna.

Eftersom anlaget inte bleker svart, så kommer sotning av olika typer att framträda ännu tydligare på en gulbrun häst än på en brun. Typisk för den gula hästen är också att huvudet bleks mer än själva kroppen. Det är precis tvärt om jämfört med en häst som bleks av blackanlaget. Även håret längs ryggen bleks mindre och det är därför gulbruna hästar ofta får en svag ål.

Hos Röste Borken ser vi ett bra exempel sotning på halsen.

Bork Rigel däremot har en så stark sotning att han ser nästan svart ut, och det gulbruna framträder mer på undersidan. Bork Rigels apelkastning blir också tydligare tack vare gulanlaget.

En annan intressant variant är när hästen har mycket svarta stickelhår som är jämt fördelade på kroppen. På en brun häst syns detta inte lika tydligt, utan bidrar till att hästen upplevs som mer mörkbrun. Men på en gulbrun häst blir det tydligare att det handlar om svarta stickelhår och hästen får ett grått intryck. Tangen Scott är ett bra exempel på detta, och han är också registrerad som grå.

Mörk Gulbrun Foto: H-E Uhlin

Mörk Gulbrun, e: Brännapål Foto: H-E Uhlin

Isabell - en gul fux

En fux som har ett gulanlag blir isabell och får rödgul hårrem med ljus, nästan vit man, svans och hovskägg. Även isabellerna förekommer i olika nyanser. Ju mörkare fuxfärg hästen har i grunden, desto mörkare isabell blir den.

Och även här finns fallgropar för misstag. En ljusfux med vit man och svans, så kallad linfux/flaxfux, kan misstas för en mörk isabell. Vi hittar i stamboken exempel på hästar som registrerats som isabeller utan att det finns något gulanlag i stamtavlan. En färgförväxling har helt klart skett. Det finns anledning att ha kännedom om färggenetik och stammar för att färgregistreringen ska bli korrekt.

Den isabellfärgade hästens hårrem är blekt så att det röda pigmentet endast finns längst ut på täckhåret. En fux däremot har pigment på hela täckhåret. Det är också detta fenomen som gör att isabellens man, svans och hovskägg blir vita, då dessa hår är långa och det är en mycket liten del som utgör själva spetsen. Linfuxens ljusa man och svans däremot kommer av ett helt annat recessivt anlag som måste komma från båda föräldrarna.

Isabell, e: Atom Vinter Foto: Åsa Almqvist

Isabell, e: Atom Vinter Foto: Anne-Mari Rubinsson

Av alla gula hästar hos kallblodet är isabellen den mest ovanliga. Det beror dels på att mängden fuxar i populationen inte är så stor i förhållande till de andra färgerna, men också på det faktum att ingen av dagens godkända avelshingstar med gulanlag samtidigt bär på anlag för fux. Den senaste hingsten som hade både fux- och gulanlag var Atom Vinter, så har du förmånen att springa på en isabellfärgad kallblodstravare idag är chansen stor att fadern är just Atom Vinter. Av lite äldre årgång kan vi hitta Holm Didos, som precis som Atom Vinter själv var gulbrun, men hade anlag för både fux och gul.

Vill du få chans på ett isabellfärgat föl så måste minst en av föräldrarna ha gulanlag, och båda måste ha fuxanlag. Störst chans har du då om du parar en isabell med en fux, då får du statistiskt sett hälften fuxar och hälften isabeller. Tack vare att gulanlaget verkar öka bland kallbloden finns chansen att vi framöver får se fler hästar med denna vackra färg. De kommer då att komma från avkommor från dagens gula avelshingstar, eftersom fuxanlaget måste komma från båda föräldrarna. De hästar som idag föds efter dessa hingstar, har fuxfärgade mödrar och själva bär på gulanlag kommer definitivt att kunna producera isabeller, i synnerhet om de paras med en fux.

Vad gäller själva benämningen isabell finns några olika teorier och anekdoter om hur namnet uppstod. I stort går de alla ut på att någon spansk kvinna med namnet Isabell inte skulle byta sitt linne förrän hennes make erövrat en given plats. Detta tog tid, och linnet blev gult, därav namnet på färgen. Det är dock mycket osäkert hur sanningsenliga dessa historier är. I Norge registreras isabellfärgade kallblod oftast som gula.

Isabell, e: Gol Best, ue: Holm Didos Foto: Åsa Almqvist

Gulsvart och Gulsvartbrun - Riktiga doldisar

En svart häst med gulanlag, benämns gulsvart. En svartbrun häst med gulanlag benämns gulsvartbrun. Eftersom gulanlaget har liten påverkan på svart pigment kan dessa hästar variera från nästan svarta till en blekare färg som stöter i rött eller grågult. Även här kan ryggens mittlinje var något mörkare och ge intrycket av en ål. Precis som alla hästar med gulanlag är ofta ögonen något ljusare och framförallt manen blir relativt lätt rödblekt. Det är också vanligt, men inte alltid förekommande, att håret inuti örat är ljusare än hårremmen i övrigt.

 

Gulsvart, e: Bork Rigel Foto: Tore Kvam

Gulsvartbrun, e: Slogum Björn u: Linsi Foto: H-E Uhlin Notera att med den här stammen fanns chansen att han kunde ha blivit pärlvit.

En chokladfärgad ton är inte ovanligt och överlag så varierar de gulsvarta hästarnas färg något mer årstiderna än på de flesta andra mörka hästar utan gulanlag. Den gulsvartbruna är något mindre svår att upptäcka tack vare den dobbermann-liknande teckningen som svartbruna hästar har. De hår som på den svartbruna hästen går i rött, dvs runt nosen, bakom ögat och i ljumskarna samt eventuellt bakom öron och armbågen, blir gulare. Vissa årstider kan dessa delar till och med bli gulvita. Linbjörn är ett mycket tydligt exempel på gulsvartbrun.

Framförallt gulsvart, men även gulsvartbrun är mycket svåra att fastställa med ögat, och förmodligen en av de färger som missas mest. Vad vi vet finns det två kallblodstravare som är registrerade som gulsvarta i Sverige, men det finns definitivt många fler. Betänk att av alla svarta och svartbruna föl som en gul hingst lämnar, så bär cirka hälften av dessa på gulanlag. Några är registrerade som svarta, men de flesta är nog benämnda svartbruna eller mörkbruna. Lite oklart är det vilken benämning de ges i Norge, svartborket kan verka logiskt, men vi har sett exempel på gråsvart och kråksvart.

Om en till synes mörkbrun häst ger ett chokladaktigt intryck, dvs färgen påminner om den bruna labradorens ton, då finns det anledning att misstänka gulanlag. Har den dessutom ljusbruna ögon och en förälder är gulbrun, ja då är sannolikheten stor. Ett annat tecken som av erfarenhet visat sig vara tillförlitligt är om hästen i vinterpäls får långa, gulvita hårstrån i hårremmen. Ofta ses de främst på bogen och bak på låret vid svansen, men de kan även förekomma på andra delar av kroppen. Detta indikerar starkt att den till synes svarta/mörkbruna hästen bär gulanlag. Men notera att inte alla gulsvarta och gulsvartbruna nödvändigtvis har detta. Finns inte gulanlag i härstamningen kan inte hästen heller ha gulanlag.

För många av dessa hästar kommer vi inte säkert att kunna säga om de bär på gulanlag eller inte. För att verkligen veta måste de antingen lämna gul avkomma, eller att anlaget bekräftas via en gentest. I dag är detta möjligt till ett rimligt pris, och görs med svanstagel på samma sätt som när härstamningen dna-typas.

Tittar man på Vinnikvikken kan man förstå att det är svårt att veta att han inte alls är mörkbrun, utan gulsvart. Denna hingst har en till synes mycket vanlig färg, men förutom att han är gulsvart, så bär han också på starka anlag för bukskäck. Ett bra exempel på en riktig färgdoldis!

Gulsvartbrun, e: Brännapål Foto: Anna Berglund Hon har en typisk chokladfärgad ton i hårremmen.

Gulsvartbrun, e: Brännapål Foto: Anna Berglund Här syns tydligt den mask som kännetecknar gulsvartbrun, och den blekta manen

En Gräddvit Pärla

Dubbla gulanlag har så stark inverkan att det inte spelar någon roll vilken färg hästen har i grunden, den är i stort sett helt vit, huden är ljust rosa och ögonen blå.
Man, svans, ben och hovskägg bleks något mindre och får en gulare eller mer gräddfärgad ton. Möjligtvis kan man identifiera om hästen i botten skulle vara fux, då de röda täckhåren i det fallet bleks ännu mer än på den häst som i botten är brun, svart eller svartbrun.

Namnsättningen på den här färgen är något av en djungel. Jag har valt att använda pärlvit, eftersom det trots allt är en etablerad benämning i Sverige, och den som används hos Nordsvensk Brukshäst. Andra raser i Sverige använder Pärlvit respektive Gräddvit (om hästen ansetts vara fux i botten). Namnen ger en bra beskrivning av färgen och har en motsvarighet i de benämningar som används i Spanien och USA; Perlino respektive Cremello. Svenska Hästavelsförbundet har numera fastslagit att färgen ska ändras från Albino till Blåögd Gräddvit. Det kan tyckas onödigt långt, då det ju inte finns några brunögda gräddvita.

Kallblod har registrerats som Albino, vilket är mycket missvisande och bör förändras.

I och med att gulanlagets genetik kartlagts och kunskapen om den pärlvita färgen ökat så har många avelsförbund tagit bort eventuell reservation vad gäller registrering och diskvalificering från premiering av pärlvita hästar. Diskvalificeringen av dessa djur har kommit till av en oro över att de skulle besitta genetiska svagheter och sjukdomar som förknippas med albinism och det så kallade ”vitfölssyndromet”. Vitfölssyndromet är något helt annat och förekommer inte hos våra inhemska raser. Det får nog anses ha varit en ansvarsfull strategi ur avelssynpunkt mot bakgrund av den brist på information som man hade då.

I dag vet att färgen uppstår som en naturlig konsekvens av att gulanlag förekommer inom rasen. Den enda skillnaden som dessa hästar har nedärvningsmässigt, jämfört med andra individer, är att samtliga avkommor får gulanlag och blir gulbruna, svartbruna eller isabeller. Den rosa huden och de blå ögonen nedärvs inte eftersom de är en konsekvens av det dubbla anlaget. Dessa hästar ska självklart ges chansen att bedömas från sina övriga meriter precis som alla andra hästar.

Min förhoppning är att premieringskriterierna för kallblodstravare snarast ses över och skrivningen ”I fråga om hingstar inom den kallblodiga travarrasen skall hingsten diskvalificeras som avelsdjur om den har …. *helalbinism”. Det är en förlegad skrivning och reservation och precis som med Hvalstads Blondi kommer vi att få se fler välstammade kallblod med denna färg framöver.

Pärlvit Nordsvensk Brukshäst, e: Isvind. Foto: Anna Berglund

Pärlvit, e: Tangen Scott ue: Bork Rigel Foto: Ida Krekula Bakom Blondi skymtar vi hennes gulbruna mor.

Albino - en felaktig benämning

Gulanlaget har även kallats albinoanlag, och det är en mycket olycklig benämning.
Vi vet i dag att gulanlaget inte har någonting med albinism att göra utan orsakas av en helt annan mekanism.

Gulanlaget är ett blekanlag, som bleker pigmentet mycket eller lite beroende på om hästen har ett eller två anlag. Albinism orsakas av ett recessivt anlag som medför bristande funktion hos eller avsaknad av tyrosinas – ett enzym som startar bildningen av pigment. Albinism medför att pigment, helt eller delvis, saknas i hår, hud och ögon, vilka blir röda vid en fullständig albinism.

Även om albinism finns hos många djurslag, även hos människan, så är det inte känt hos häst. Gulanlaget ska därför inte heller kopplas samman med de defekter som är hör ihop med albinism – extremt ljuskänslig hud och synnedsättning.

Vilka stammar bär på gulanlag ?

I dag har vi fem godkända avelshingstar som bär på gulanlag.

Bork Rigel, gulbrun, e: Alm Rigel u:Linsi – gulbrun
Brännapål, gulbrun, e: Pål Best, u: Bränna Kajsa – gulbrun, ue: Toftelyn – gulbrun
Slogum Björn, gulbrun, e: Atom Vinter – gulbrun, eu: Åslill – isabell
Tangen Scott, gulbrun, e: Moe Odin, u: Slogum Vår – gulbrun, ue: Atom Vinter – gulbrun
Vinnikvikken, gulsvart, e: Bork Rigel – gulbrun, eu: Linsi – gulbrun.

När man studerar stamtavlorna på ovanstående hingstar så ser man att det är stona Åslill och Linsi som bidragit till den nuvarande spridningen av gulanlaget.

Åslill, mor till Atom Vinter, fick tio avkommor varav fem var gulbruna.
Linsi, mor till Bork Rigel, fick häpnadsväckande 21 avkommor, varav minst tio blev gula.

Så det är ingen tvekan om att dessa två ston kan anses vara ”stamston” till majoriteten av dagens gula kallblod.

Brännapål däremot är någon av en ”outcross” även i detta sammanhang. Hans gula färg kommer via Toftelyn, och kan spåras tillbaka till Ålsborken f. 1870, via Björkötindra – Gladiator – Tor – Tora – Grane II – Borka och Sorumsborken.

En ny hingst att hålla ögonen på i detta sammanhang är Bork Odin, e: Moe Odin, u: Bork Perla, ue: Bork Rigel. Han är registrerad svart men ger intryck av att kunna vara gulsvart. Fadern Moe Odin har fuxanlag vilket ger Bork Odin en teoretisk chans att också bära detta anlag och möjligheten till att kunna lämna fuxar och isabeller. 2009 betäckte han ett stort antal ston, så vi lär veta hur det är med detta nu i vår och sommar.