Kallblodet - så mycket mer än bara brunt


Thulissa och Åskbrage på sommarbete. Foto: Camilla Drangel


En bra häst har aldrig en dålig färg heter det. Visst är det sant för vår kallblodstravare där man i aveln alltid har fokuserat på prestanda och färgen fått vara underordnad. Hästens färger har ändå fascinerat många människor. Och visst hajar man till lite extra inför en brokig kallblodstravare eller en häst med en ovanlig nyans eller teckning!?

I kallblodstravarens rasbeskrivning finns det inga begränsningar för färg, utan alla färger är tillåtna. Den vanligaste färgen är, och har nog alltid varit, brun. Men här finns mer att upptäcka! Hos vår häst finns både spännande och ovanliga anlag.

Eftersom vi sedan en längre tid tillbaka inte tillåter inblandning av andra hästraser, bestäms färgerna av de färganlag som redan finns inom rasen och de anlag populära hingstar bär på. Kallblodstravarnas stamböcker är öppna mellan Sverige och Norge, så där det där vi nu letar efter individer med de utrotningshotade färganlagen.

Läs vidare om standardfärger, blackar, gula och brokiga kallblodstravare. Men först en förenklad ABC för hästars färggenetik. 

  • En gen förekommer alltid i två uppsättningar – en kommer från hästens far och en från hästens mor.
  • Ett anlag som sitter på en gen kan vara antingen dominant eller recessivt (underordnat).
  • Att ett anlag är dominant betyder att om hästen bär på anlaget så framträder det, dvs det syns på hästen. Grundregeln är också att man inte kan se på hästen om ett dominant anlag finns i dubbel eller enkel uppsättning.
  • Ett recessivt anlag syns bara på hästen när det finns i dubbel uppsättning, dvs hos båda generna i genparet.
  • De allra flesta färganlag hos hästen är dominanta. Det finns dock några enstaka undantag av recessiva anlag som innebär att anlaget kan ligga dolt i generationer, och visar sig först när ett föl får anlaget i dubbel uppsättning, från både sto och hingst.
Ida Krekula 2009